LOGGA IN


Om musslor


Foto:Sofia Gylje

I Sveriges sötvatten finns idag nio musselarter med samlingsnamnet ”stormusslor”. De sju inhemska arterna är bottenlevande filtrerande djur som sitter nedgrävda i bottensedimentet med bakänden uppåt och sifonerna (inströmningsöppning) öppna mot det strömmande vattnet och äter material som transporteras i vattnet. Bara den främmande arten vandrarmussla sitter på fasta föremål, till exempel stenar och bryggor.

Några av arterna lever huvudsakligen i sjöar och dammar men samtliga kan påträffas i rinnande vatten, som till exempel den välkända och skyddsvärda flodpärlmusslan (Margaritifera margaritifera). Flodpärlmussla och tjockskalig målarmussla (Unio crassus) är starkt hotade och finns på rödlistan 2010. Ytterligare två arter flat dammussla (Pseudanodonta complanata) och äkta målarmussla (Unio pictorum) bedöms som hotade 2010 i kategorin nära hotad. Dessutom är både flodpärlmussla och tjockskalig målarmussla fridlysta i Sverige.

Två av de förekommande stormusselarterna är främmande och har introducerats oavsiktligt i svenska sjöar och vattendrag. Dessa är kinesisk dammussla (Sinanodonta woodiana) och vandrarmussla (Dreissena polymorpha).

Stormusslorna har en komplicerad fortplantningsbiologi som bland annat innebär att larverna genomgår ett parasitiskt stadium på gälarna hos en fisk. Valet av värdfiskart varierar mellan musselarterna. För flodpärlmussla är värden öring eller lax. Under det parasitiska stadiet omvandlas larven till färdigbildad mussla. Efter några veckor till månader på fiskvärden släpper musslan taget och faller ner till vattendragets eller sjöns botten. Här lever den mellan bottenpartiklarna under någon månad (hos flodpärlmusslan flera år). Kunskapen om detta utvecklingsstadium är mycket bristfällig. När musslorna nått en viss storlek (ca 1 cm) sätter de sig i filtreringsposition med bakänden uppstickande och framänden förankrad i bottenmaterialet. Några av arterna blir mycket gamla. Tjockskaliga former som lever i vattendrag blir ofta äldre än tunnskaliga sjöformer. En flodpärlmussla kan bli 80–280 år och en tjockskalig målarmussla 50–90 år.

Flera arter av stormusslor kan användas som indikator för miljötillstånd i vattendrag, där lyckad reproduktion och förekomst av unga individer (små musslor) är ett tecken på gynnsamt tillstånd. Eftersom skalet växer årligen även hos vuxna musslor fungerar de också som miljöhistoriska arkiv. Genom att snitta skalen på döda musslor och analysera ”årsringarna” får man ledtrådar till miljöhistoriska skeenden långt tillbaka i tiden.

Mer information om och artbestämning av de olika stormusslorna finns på Naturhistoriska riksmuseets hemsida